Känsla som inte går att ta på...

Jag sitter just nu inne på mitt rum, eller ja - mitt och Lisas rum.
Vår oas, vårt palats, eller som det så enkelt heter; Vårt lilla krypin.

Hur som helst; Jag sitter inne på rummet, och är helt ensam här inne.
Det är Lördag. jag har precis jobbat klart. Det går ingenting bra på TV. Godiset är snart slut. Ramlösan är rumsvarm, jag har ingen att krama. Ingen att pussa. Ingen att säga "Hej, älskling - Du är mitt allt", till.

Okej.. jag vet egentligen med mig själk vart skon klämmer. Det är Karl jag saknar.
Jag saknar honom så galet mycket, så det gör ont.

Ni läsare tycker säkert att det är as-löjligt, eller något annat dåligt att jag skriver av mig här på bloggen. Men jag vet allvarligt talat inte hur jag annars ska få det ur mig.
Saken är den att; jag kommer aldrig att få det ur mig - saknaden bara ligger och gror hela tiden.
Samtidigt som rädlsan för att han ska glömma mig, eller att jag ska glömma honom ligger och pyr.
Jättejobbigt, väldigt smärtsamt, och jag vill bara träffa honom NU!







Kommentarer
Postat av: petson

Du får börja supa mer :)

2009-01-18 @ 11:20:13
Postat av: Filippas Corner

HAHA villes kommentar! Naw Emma det måste vara svårt, men tänk istället hur underbart det är när ni väl träffar varanndra sen<3

Postat av: Josefin

Emma. Nu ska jag säga dig en sak som du ALLTID säger till mig. Om det är meningen att vara ni så kommer ni inte att glömma varandra utan ni kommer snarare bli stärkta av det här. Och jag tror att det är menat att vara ni. Så puss på dig och ring mig om du behöver prata :D

2009-01-19 @ 17:22:58
URL: http://thenomad.blogg.se/
Postat av: Josefin

Och det du alltid säger till mig är ju "om det är meningen, så blir det så" Typ :P Haha.

2009-01-19 @ 17:25:24
URL: http://thenomad.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback