emmapetson

Lördagsmyset bara försvann. Vad hände egentligen?
- Vi åkte en runda, nu när mamma kom hem från sin Smålandsvisit.

Tanken var att vi skulle ta en god fika någonstans, men det slutade med att vi hamnade i en klädaffär i Båstad.
Jag, som har letat byxor i en evighet nu, fortsatte mitt letande.
Det provades byxpar efter byxpar...
Egentligen var där några par som satt sådär hyfsat okej - Men eftersom att jag upplevde att "det hängde lite utanför" redan på det första paret, så var ju egentligen resten av affärsvisiten förstörd.
Jag hade alltså redan från första början bestämt mig för att "Ingenting kommer sitta snyggt här, för att jag är så tjock, och valkarna hänger utanför".

Det som var väldigt intressant var att, även om mamma och min tålmodige pojkvän, Karl enades om att det "välde" inte alls över kanterna - så spelade det hur som helst ingen roll.
Det slog gnistor om mig, och jag kände mig så arg!

Ilskan kom ifrån att jag vet att jag egentligen duger precis som jag är och att jag har, som alla andra på vår jord, ett helt unikt utseende och kroppsform, som jag till och med ibland kan få för mig att tycka väldigt mycket om.

Men just idag, och just som alla andra dagar när jag ska klämma mig in i en provhytt, så flippar hjärnan ut totalt!
Då spelar det ingen roll hur underbara min familj och pojkvän, eller för all del mina vänner, är mot mig. Det spelar ingen roll hur många komplimanger jag får. För att hjärnan lever för sig själv, och lyssnar inte alls.

Jag är ju inte dum, jag förstår ju att ett nummer eller en storlek på kläderna inte gör mig till den person jag är.
Men på något sätt så finns det någon inre aktivitet i min hjärna, som har pågått sedan barnsben.
Jag kan inte komma på en enda gång har någonsin har varit nöjd med min kropp - Precis som den är!

Då har jag ändå vänner, familj och pojkvän, som älskar mig för att jag är - just det , ja - Jag Är Den Jag Är!
Jag har alltid varit en grov tjej, men kurvor, och borde bejaka dem. Inte hata dem.

Jag kan inte förstå de som är trådsmala, och gör ingenting annat i sin vardag än att begränsa sig.
- Samtidigt har jag en inre längtan efter att få se ut så själv, en dag!
(Fast jag måste erkänna att nu när jag tänker närmare på det, så bleknar den längtan mer och mer)

Med näramare eftertanke så är det nog modellerna, som har riktig kroppsångest.
De har ENORMT stora krav på sig - hela tiden! Jag har det bra ändå. Om sanningen ska fram, så uppskattar jag mig själv väldigt mycket. Jag har ett otroligt fint inre och helt förföriska ögon. ( Till och med utan smink) Kläderna jag äger sitter dessutom kanonbra! Annars hade jag ju aldrig köpt dem i första taget! Så är det ju! Nu ska jag fortsätta njuta av min Lördag. Äta Godis och ha det bra. Karl väntar vid Tv:n. Lev väl! //Emma